Ett hantverk som får lov att ta tid
På båtbyggarkursen på Skeppsholmens folkhögskola lärs ett gammalt traditionellt hantverk ut. Här använder deltagarna inga el-verktyg, sågar eller hyvlar.
- Det går inte att beskriva hur du använder yxa för att få fram en båt, utan du måste göra det så att det sätter sig i muskelminnet i händerna och i ögonen, säger Hjalmar Hagström som går sitt andra och sista år på utbildningen.
Under första året fick han och resten av den lilla klassen på sju personer lära sig att ta hand om de båtar som skolan äger, att reparera och restaurera dem. Nu under andra året ligger fokus på att bygga en egen båt.
– Det tar en jävla tid. Därför valde vi att göra en liten båt. Jag jobbar tillsammans med två andra killar.
Kommer ni kunna åka alla i den?
– Nej, vi får plats kanske två stycken i den. Så det är som en lite mer som en sjöduglig kanot.
Hur kom det sig att du sökte utbildningen?
– Jag hade varit i byggbranschen i 14 år och jag tröttnade på att allt bara skulle bli klart snabbt och att man inte fick lägga ner tid, energi och sin själ i arbetet. Det kändes inte som yrkesheder var något som premierades längre. Så då sökte jag efter en utbildning där det fick ta tid. Och då hittade jag den här.
Vad har varit det bästa med utbildningen för dig personligen?
– Att få syssla med någonting jag brinner för, att få varva ner lite från att vara ute i arbetslivet till att göra någonting ritkigt bra istället för att göra någonting snabbt. Och att få lära sig de här gamla hantverken som är utdöende.
Vad är det bästa med att gå på folkhögskola?
– Jag gillar själva idén med folkhögskola. Om du jämför med andra länder där det kostar tiotusentals kronor att gå en sådan här utbildning, då är det bara den rika delen av befolkningen som får syssla med det här. Den tanken, att folkhögskolan är till för alla, är fin, och det är någonting man ska värna om.
Blir det fler båtar?
– Jag hoppas det. Det finns inte en jättestor marknad för det här direkt. Men jag ska söka lärlingsplats i Danmark på Roskilde skeppsmuseum, så får vi se om de tar emot mig eller inte. Jag hoppas det.
Text och foto: Desirée Widell