Porträtt – Naimo drömmer om Nobelpriset

– Skolan har blivit en del av mig, den har format mig som person och här har jag fått vänner för livet, säger Naimo.

Hon kommer att sakna gemenskapen, skolfesterna, utflykterna, klasskamraterna och lärarna. Skolan har varit en trygghet i livet, en plats dit Naimo alltid har återvänt. Hon har bott på olika platser i Malmö, oftast ensam, och har haft flera jobb: dels som undersköterska inom äldrevården, dels som personlig assistent. Nu har hon sagt upp sig efter sex år inom äldreomsorgen. Hon vill vidare i livet.

– Jag gjorde det för att känna hur det kändes. Känslan? Härlig och pirrig.

Vad som händer nu, efter uppsägningen och studenten, vet hon inte. Idéerna är många och innehåller allt från att studera till sjuksköterska, läsa IT-säkerhet, bli klimataktivist eller Nobelpristagare.

Naimo skrattar. Visst låter det kanske tokigt. Men hon är inte som alla andra, har aldrig varit. Naimo berättar att hon redan som liten flicka i Somalias huvudstad Mogadishu gick sin egen väg.

Naimo lutar sig tillbaka och berättar:

När solen gick ner somnade modern. Då gav sig Naimo ut för att sälja bensin. Hon älskade sina nattliga äventyr; dels för friheten, dels för pengarna. Innan hon kom hem i gryningen köpte hon vad hon behövde i butikerna; ofta frukt eller godis. Ingen la sig i hennes inköp eftersom de visste att Naimo hade stenkoll på pengar.

Naimo var bara ett barn men trivdes med att hjälpa modern med affärerna. Det fanns ingen el i Somalia på den tiden så handel med bensin var en bra business. Skolgången var lite sisådär; syskonen gick i Koranskola lördag till torsdag men Naimo lyckades slippa. Hon lovade modern att hjälpa till med affärerna och hemmet i stället och modern sa ja. Naimo var och är inte emot religion, tvärtom menar hon att islam ger henne styrka, hopp och motivation och har en central roll i hennes liv. Vad hon ogillade var skolans hårda regler, lärarna som slog barnen, tvånget att lära sig saker utantill utan att veta dess betydelse.

– Barnen lärde sig inte vad sakerna i Koranen betydde utan de lärde sig bara att läsa. Jag kunde inte arabiska, säger hon.

Skriva och läsa somaliska lärde hon sig när hon under en kort tid gick i en somalisk skola. Sedan köpte hon böcker och studerade hemspråket på egen hand. Engelska var hon mycket intresserad av som barn och skrev in sig på en skola där hon studerade en timme varje dag. Där trivdes hon bra.

På grund av oroligheterna i landet och i huvudstaden Mogadishu där Naimo och hennes föräldrar bodde med de sju barnen, flyttade familjen ofta. Som barn tyckte hon att det var spännande att få lära känna nya platser så länge hon var nära sin mamma. Men oroligheterna i landet ökade och snart skulle Naimos liv förändras drastiskt.

Pappan gifte om sig och flyttade till Sverige. Han ville ge sina barn bättre förutsättningar och tanken var att barnen skulle komma till Sverige när han hade byggt en stabil grund i det nya landet. I väntan på Sverige skulle Naimo bo tillsammans med sin pappas exfru och hennes dottern i det tryggare grannlandet Etiopien.

– Allt jag hade försvann. Jag minns hur jag grät efter mamma första natten. Min styvmamma verkade inte förstå. Jag längtade ständigt efter mamma, berättar Naimo som då var elva.

På grund av brist på pengar och kriget hade Naimo och modern knappt någon kontakt. Fem år senare, när Naimo var ungefär 16 år, kom hon äntligen till Sverige.

Nu har Naimo varit i Sverige i tio år och i vår tar hon studenten. Klasskamraterna vill bli sjuksköterskor, tandhygienister och lokförare. För Naimo kvittar det vad hon blir, hon tycker att det mesta är intressant. Med tiden har hon utvecklat ett intresse för datorer och lockas av frihet att kunna jobba hemifrån. Hon bryr sig mycket om miljö och klimatet och oroar sig för klimatförändringarna. Naimo är imponerad av människor som kämpar för en bättre värld, oavsett om de är aktivister eller forskare. Hon berättar om sin faiblesse för Nobelpriset och Nobelfesten. Dels de viktiga forskningsresultaten, dels den eleganta tillställningen. Och vem vet, kanske blir det Naimo som får motta Nobelpriset en dag. Vad framtiden än ger är en sak klar: hon drömmer om att bli rik.

– Pengar har alltid varit ett hinder för mig. Allting handlar om pengar; människor dödar varandra för pengar, pengar styr allt. Jag vill ge alla pengar och kunna försörja min familj.

Med rik menar Naimo ekonomiskt oberoende. Att ha tillräckligt mycket pengar för att kunna skicka så mycket som mamman och familjen i Somalia behöver.

– Jag känner ett ansvar att hjälpa dem ekonomiskt, de vågar inte be om pengar lika ofta som de skulle behöva och vetskapen om det skär i mitt hjärta.

Att vilja men inte kunna. För samtidigt behöver Naimo kunna försörja sig själv också. Naimo bor just nu med sin lillebror. Hon berättar om lyxen att komma hem och maten står på bordet.

– Han älskar att laga mat och är väldigt bra på det, matlagning har aldrig intresserat mig. Eller egentligen har jag inte haft tid till det på grund av studier och jobb.

Ibland funderar Naimo över vem hon hade varit om hon hade stannat i Somalia.

– Som liten tänkte jag bara på en sak; att gifta mig med en rik man och ha barn och pengar. Min mamma gjorde så efter att ha separerat från min pappa och jag hade inget annat att jämföra med. Nu vill jag ha frihet att välja min egen väg.